Då var jag framme vid mitt senaste tillskott i djurskaran; Jason. Min underbara lilla svarting. Herrejösses vad söt han är. Tillochmed när han driver mig till vansinne p.g.a. något bus han har för sig. 

Om ca 14 dagar var det exakt ett år sedan han hittades i ladan på gården. Han låg och tryckte i gödseldelen av stallet, under ett par sopsäckar som var fulla med gammalt skräp. Jag gick dit med mat åt honom och han kastade i sig som en tok. Här såg vi bara att han var liten och svart. Jag tog på mig en tjockare handske och drog fram honom, i tron om att det var en crazy vilding till katt. Men han var lugn som en filbunke och kurade direkt ihop sig mot min hals, säkert glad att få känna värme. 

 

 

När vi kom in fick han lite mer mat och nu insåg jag hur jäkla liten han var! Han fick plats i min handflata och vägde nästan ingenting. Han var skinn och ben och jag tippar på att han var runt 10-12 veckor. 

Ringde över bästisen och hennes karl och vi hjälptes åt med att kolla igenom honom. Han hade sår som vi tog hand om och Jason brydde sig inte, då han var så utmattad. Det var något knas med ena bakbenet samt en baktass. 

När han lade sig mot min hals och somnade var det kört. Om ingen reagerade på mina annonser där vi efterlyste ägare och om inget chip fanns, så var han vår. Det fanns (och finns fortfarande) ett par hemlösa katter i närheten som fick en svart kull, inte långt innan detta, så han var antagligen därifrån. 

 

 

 

Veckorna framöver spenderade Jason i någons famn, förutom lite muskelträning på golvet samt gå-på-lådan-träning. Han var som sagt skinn och ben. 

Vi var hos veterinär och gick igenom honom samt avmaskade. Han fick även smärtlindrande och antiinflammatorisk medicin. Han hade inget chip eller annan märkning och jag blev så glad, då jag redan var så fäst vid honom. 

Så jäkla stark och tuff denna lilla varelse är går knappt att beskriva. Han vägde runt 500 gram när han staplandes gick fram till Leo på 32 kg och nosade honom rakt i ansiktet. Tur att Leo är snäll! 

Det är tackvare Jason som Sita är så cool med honom. Han har aldrig gjort någon grej av det utan bara svansat förbi, nosat, kollat läget. Det blev aldrig någon spänning kring relationen, som det är mellan Sita och Jerry, då Jerkan blir nervös och osäker kring Sita. 

 

 

 

Jason hittades på fredagen den 13 och fick namnet från filmen. 

Han är idag så galet busig, pratglad, gosig och fantastisk! När han började tappa tänderna så räknade vi fyra månader bakåt och bestämde att hans födelsedag är den 1/8.

Han är innekatt men får komma ut på promenader i koppel, vilket går hur bra som helst! Han är så ofantligt cool och jag ser ju honom som min bebis, då man bar omkring på honom, väldigt många timmar per dygn, så länge. 

 

 

 

Nu ligger jag i badet och Jason sitter, som alltid, bredvid på toalettlocket och väntar. Min älskade lilla svarting. Du är och förblir speciell!