Idag är det en vecka sedan jag gick över till bästa familjen för att hämta Sita. En vecka sedan mina ögonlock höll på att sprängas av svullnaden efter alla tårar. En vecka sedan Leo fick vandra över bron. Det känns faktiskt helt ok. Det konstiga är dock tystnaden! När det kommer folk på gården, på jobbet eller när husse kommer hem sent från en spelning. Inget ufflande, inget skällande. Det har jag nog inte riktigt vant mig vid än. Men annars tycker jag att det har gått förvånansvärt bra. Det känns ändå som att han är med. Jag pratar om honom och har honom i mina tankar. Det hjälpte nog att åka till skolan direkt efteråt och vara tvungen att tänka på annat. Tror även att det hjälper att jag kände att det var rätt beslut, att jag inte kunde göra annat och att han inte har ont nu. Min älskade grå. 
Sita verkar ta det bra och hon njuter av att få all uppmärksamhet! Jag hoppas med hela mitt hjärta att hon inte känner sig ensam iaf. Tur hon har Jason som gärna är nära och som gärna busar med henne. 
Vilken skön känsla det är, när man inte känner att man behöver älta saker och ting. Det är vad det är and that's life. Gött mos. Nu tar jag ledig söndag, innan jag måste dyka ner ordentligt i skolarbete!! Jäklar vilken stor och dryg uppgift vi har framför oss...