Det är galet att det redan är maj. William har hunnit bli 7 månader och jag har börjat jobba lite smått igen. Jag gick ju nyss runt som en badboll och nojjade mig över förlossningen! 
Jag försöker verkligen njuta var dag. Njuta av varje minut jag har med min lilla solstråle. När jag kommer hem från några timmar i butiken och han brister ut i världens leende mot mig är det som jag går sönder av alla känslor. De får liksom inte plats i bröstet på mig! Han är så fin, så fin, så fin. 
Jag känner mig lyckligt lottad som har kunnat vara mammaledig i dessa virustider. Vi har tagit promenader med familjen och umgåtts, men på behörigt avstånd. För övrigt blir det mycket hemmatid! Det är konstigt nu, men på ett sätt nyttigt. Inte att folk blir dåliga och dör, såklart. Men att jorden får andas lite, att vi stannar upp och inser vad som faktiskt är viktigt i livet. Att vi får landa lite i vår "konsumera-mera-värld". Att vi uppskattar våra hem, vår närmiljö och supportar våra lokala företag.Vi kan inte leva som om det finns ett gäng back-up-jordklot att ta fram när nuvarande klot har tagit slut. 

Jag tänker ofta på vårdpersonalen som kämpar. Var är deras löneförhöjning? Kommer det visas en otrolig tacksamhet och uppskattning när detta har lugnat sig? Extra semester? Kommer politikerna fatta vilket lass vårdpersonalen drar?? Jag undrar jag... Det borde ha skett en rejäl skillnad för länge, länge sen.

Även andra arbetsgrupper borde få mer uppskattning och högre lön, såklart. Det är många som kämpar på där ute just nu! Ingen nämd ingen glömd. 
Jag önskar bara att alla de där "viktiga" människorna på sina "högt uppsatta" poster inser hur jävla mycket vi behöver personalen inom bl.a. vård, skola och omsorg. 

Jag hoppas att detta är tiden för förändring och uppskattning!