Vaknade imorse och kollade som vanligt igenom mina minnen på facebook som dyker upp varje dag. Då insåg jag att det är mammas årsdag idag. Nio år sedan är det som hon valde att lämna oss. I år känns det annorlunda, för att William finns. Jag tittar på honom och blir ännu mer oförstående att man kan ramla så långt ner i livets svarta hål att man väljer att avsluta det. Speciellt när det finns barn och barnbarn i ens liv. Men även om hon inte hade valt den väg hon valde, så hade hon inte fått träffa William, för hennes kropp hade kollapsat långt innan han var född. Men jag vet med hela mitt hjärta att hon hade varit upp över öronen förälskad i min lilla son och hon hade skämt bort honom så mycket hon bara kunde. Det var så hon var - godhjärtad och givmild. 
Hoppas hon kan se honom från där hon är. Hoppas hon ser att jag gör mitt bästa för att han ska känna sig trygg och älskad. Jag hoppas hon mår bra. 
Jag hängde upp fulgranen idag och tänker lite extra på henne.
Min lilla trasiga, fina mamma med det stora hjärtat.